Snön låg i drivor längs den nyligen skottade vägen. En ensam gatulampa lyste svagt upp gården och de tre tomma parkbänkarna. Hade det här varit en saga med lyckligt slut hade det funnits en rund isbana i mitten av allt det här, där hjältarna i slutscenen skulle åka skridskor tillsammans. Men det här är inte en sådan typ av historia. Den enda som skulle kunna hitta något romantiskt på den gården skulle möjligtvis vara Josefine under pulkaåkning eller snögubbebyggning. Men pessimistisk som jag är stod jag i korridoren på tredje våningen och spanade ut på vintervärlden genom fönstret. Och nog för att jag i fantasin hade byggt upp sagor som liknade den ovan beskrivna tvivlade jag starkt på att verkligheten skulle komma ens i närheten av fantasin.
Medan mina drömmar krossades sänkte jag blicken och fick syn på den lyckligt sovande humlan, vilken jag misstog för en geting. Då jag är allergisk mot getingar, eller snarare getingstick, backade jag snabbt några steg. Min backning kom dock av sig då jag krockade med Jennifer som just kom ut från sitt rum. Jag gestikulerade vilt emot humlan.
-Jag har getingallergi, förklarade jag.
-Samma här! svarade Jennifer.
Hon anslöt sig till min backning och vi fortsatte bakåt tills vi stötte ihop med Amanda som undrade vad vi sysslade med. Efter att ha förklarat situationen för henne skrattade hon åt oss. Det var ju inte alls någon geting. Det var ett bi. Och Amanda var alldeles särskilt förtjust i bin.
Jag och Jennifer hade stannat precis utanför rum 333, vilket jag visste tillhörde Tobias. Dörren stod på glänt och efter en snabb ögonkontakt hade vi gett honom oväntat besök. Tobias satt framför datorn med en hög böcker i knät. Och till vår förvåning var det inte kokböcker han hade i knät utan kurslitteratur. Tobias hade omtenta. Men jag konstaterade ganska snabbt att Tobias inte läste i böckerna, så jag undrade varför han hade dem i knät.
-Du borde sitta på dem! sa Caroline som just kom in i rummet tillsammans med Rebecca.
-Har du tenta nu? undrade Rebecca.
Tobias ville försvara sig. Den här gången hade han ju faktiskt påbörjat tentan och inte druckit ett dugg alkohol ännu. Så han tog den översta av böckerna han hade i knät och visade upp för oss.
-Här står det “motsättningar inom regeringen”, sa han.
– What? Är du läskunnig nu också? frågade jag chockerat.
– Nope. Han bad grannen läsa högt, förklarade Caroline.
Och det var först nu vi upptäckte killen som satt på stolen intill Tobias. Han var en sådan där intetsägande person som man glömmer bort vem han är oavsett hur många gånger man träffar honom. Jag kunde inte påminna mig om att jag någonsin hade sett honom trots att vi uppenbarligen bodde i samma korridor, såvida det inte var Tobias granne från Stockholm som hade kommit på besök för att läsa för Tobias. Men det verkade lite för bra för att vara sant.
-Ah. Smart kille, konstaterade jag.
-Tobias kommer att få omtenta på omtentan, konstaterade Rebecca.
Vi lämnade Tobias rum och gick ut i korridoren där vi träffade Madde som klagade på att hon var så extremt ensam (vilket var underligt eftersom Sofia ju satt fast i henne) och att ingen ville dejta henne. Rebecca blev genast väldigt upprörd, varför peppiga Caroline ville veta vad som felades henne.
-Jag trodde jag och Madde redan dejtade, avslöjade Rebecca.
Caroline fick dock ingen chans att uppmuntra Rebecca, för i samma ögonblick dök Sebastian upp. Han avbröt sitt dörrknackande och rusade fram till Madde.
-Madde ska göra negerdeg, ropade han.
-Om du handlar kan jag fixa dig lite deg, svarade Madde.
-NEGERDEG! Sockerstyle, tjöt Sebastian av glädje. Det verkade som om han kanske till slut hade hittat en vän.
-Meh… Nej! Det heter chokladbollar eller kokosbollar din baj, surade Rebecca. Hon uppskattade inte att Sebastian höll på att stjäla hennes dejt ifrån henne.
Sebastian å sin sida hade istället fått en sådan adrenalinkick av sin framgång i vänsökandet att han började attackera en efter en i sällskapet med underliga kommentarer om vad de borde göra. Det hela slutade med att Madde tyckte att han hade på tok för mycket energi. Hon tyckte rent ut sagt att han var jobbig. Det var då Rebecca såg sin chans att vinna tillbaka sin dejt. Hon gick fram till Madde och föreslog att de skulle ha en dejt senare samma kväll.
-Jag, din granne, kan fixa tills vi ses, sa hon.
-Åh, vilken toppengranne jag har! Sa Madde och kramade om Rebecca. Sofia kramade lite också, även om hennes närvaro inte är viktig för den här delen av historien.
-Rebecca ska baka bollar åt mig, utropade Amanda, som hade stått tyst och iakttagit hela situationen tillsammans med humlan, vilken hon trodde var ett bi.
-Jag kan baka till min dejt och Amandus the fluffy thing, svarade Rebecca glatt.
-Meen! tjöt Sebastian. Han förstod inte hur det hade kunnat gå så snett.
Sällskapet började splittras. Alla hade de planer för dagen utan Sebastian. Hans planer hade ju nyligen grusats av den nu så lyckliga Rebecca som begav sig till affären för att handla ingredienser till kvällens bakande. Jag och Jennifer hade sedan länge avlägsnat oss, då vi inte ville vara i närheten av humlan, vilken vi fortfarande trodde var en geting. Caroline hade massvis med folk som hon skulle peppa och Madde gick iväg för att göra sig i ordning för kvällens dejt. Sofia följde givetvis ofrivilligt med. Sebastian såg dock för ett ögonblick hoppet tändas, då Amanda dröjde kvar något längre än de andra. Men då hon såg hans exalterade ögon skyndade hon sig att säga:
-Jag ska på julmarknad med mitt homosexuella bi!
Därnäst marscherade hon iväg med den något schizofrena humlan som började tvivla på om den verkligen var en humla. Och nyheterna om att den dessutom skulle vara homosexuell, det var definitivt en chock. Det hela blev lite för mycket att ta in, så den tuppade av på sin nyblivna ägares axel.
Fortsättning följer…